Debutant.nu > Reportage

Skrivandet är ett arbete

Reportage av Marcus Gustafsson

Skrivekunstakademiet i Bergen är en av Norges mest efterfrågade skrivskolor. Här övas det på genrer som poesi, prosa, dramatik, essä och översättning. För tio år sedan var jag själv elev här. Jag minns studierna som ganska fria i sin struktur, med mycket tid att skriva på egen hand. En del författare var bra också som lärare, andra verkade mer osäkra. För att ta reda på om skolan är sig lik, och vad man egentligen lär sig här, har jag bestämt mig för att besöka den på nytt.

En del kallar halvön Nordnes för en "kardemummaby". På svenska skulle det bli "kamomillastad", efter Thorbjørn Egners barnäventyr från 1955. Idylliska små gator och kullerstensgränder med färggranna trähus lite huller om buller. En slags skyddad, isolerad värld, lite som Norge i stort kanske. Kulturhuset USF är en stor vitmålad byggnad vid kanten av Puddefjorden. Den höga skorstenen är en rest från sardinfabrikens forna dagar. Nu är här bland annat konstnärsateljéer, små filmbolag, konsert- och replokaler. Vi befinner oss på tredje våningen, med utsikt över fjorden och ett ovanligt stilla vatten.

Skrivekunstakademiet har sina lokaler i Kulturhuset USF, som fram till 1983 var sardinfabrik. USF står för United Sardine Factories.

Stefan Foconi är svensk författare och har också undervisat på skrivskolor i Norden i många år. Som den dramatiker han är utnämner han mig genast till spion. Det skrattas lite grann i klassrummet.

– We're in it for the money, börjar han. Han ser på oss med godmodig blick, nickar.

– Ja, så är det. Bergen, Stavanger. Det är tack vare oljan vi kan sitta här.

Föreläsningen tar sin början. Dramatikens historia. Stefan är en lärd man och har ett personligt förhållande till dramatikerna han talar om. Han berättar med inlevelse om deras livsöden; om självmord, Garcia Lorca som blev avrättad, Tjechov som dog i tuberkulos. Han sveper snabbt genom århundradena. En ström av träffsäkra formuleringar. Upplysningstiden, romantiken. Naturalism, realism.

– Fausts hunger efter vetande är gränslöst. Han tar djävulen till hjälp.

– Fadersmordet är en kliché, utslitet in absurdum!

– Pinters karaktärer förblir gåtfulla.

Eleverna lyssnar och antecknar. Vid ett tillfälle utbryter någon: "Är det sant?!" när Stefan säger att det var älskarinnorna som skrev Bertolt Brechts pjäser. Men för det mesta är det Stefan som talar. Det är mycket att ta in.

På väggen bakom oss hänger små svartvita författarporträtt. Några är utländska – Virginia Woolf och Sylvia Plath, men de flesta är norska: Gro Dahle, Kjell Askildsen, Olav H. Hauge och Tone Hødnebø. Jag undrar vad skådespelarna Javier Bardem och René Zellwegger gör här. Fotografierna hänger i en klunga, som om de hälsar en välkommen in i gemenskapen. De små porträtten gör storheterna på något sätt lite ofarliga. Jag kan relatera till min egen upplevelse av att gå på skrivskola: Att möta författare i verkligheten bidrog till att avmystifiera dem. De blev liksom mindre.

Få tid att skriva

Biblioteket var förut ett litet rum till höger om entrén. Nu har det flyttats till den rymligare salongen tvärs emot. Väggarna är täckta av bokhyllor. Kjersti Rorgemoen i administrationen berättar att de numera mottar böcker genom den statliga inköpsordningen. Den innebär att den norska staten köper in tusen exemplar av de flesta nya böcker för vuxna, vilka distribueras till biblioteken.

– Det är en lyx med ett eget bibliotek, säger hon, lite generat. Vi har platsbrist nu och måste välja bland böckerna.

Att norska skrivskolor generellt har stora resurser är något Kristin Karlsson håller med om. Hon har förut läst på skrivskolorna i Skurup och på Biskops-Arnö.

– Det är väldigt många författarbesök här, där de som kommer också har läst våra texter på förhand. Det ger mer än när de bara presenterar sig själva.

”Det är det praktiska som är mest intressant. Hur jobbar författare? Det är fint att höra hur osäkra de kända författarna en gång var, när de började skriva.”

Vi har slagit oss ner vid långbordet mitt bland alla böckerna. Eleverna packar upp sina smörgåsar.

– Det är säkert en kliché att ha med sig tacos, säger Kristin.

– Nej då, säger de andra.

Jag frågar vad som har varit det bästa med studierna.

– Att få tid att skriva, säger Kristoffer Pettersen Rambøl. Idag har vi teori. Andra dagar får vi mycket input från lärare. Vi har en hel del veckor där vi inte är på skolan. Jag tycker det är fin balans mellan teori och praktik.

– Det är det praktiska som är mest intressant, fortsätter han. Hur jobbar författare? Det är fint att höra hur osäkra de kända författarna en gång var när de började skriva.

– Det bästa har varit att läsa och ge respons, menar Maria B. Bokneberg. På så sätt lär man sig att läsa sig själv.

Flera är eniga om att den danska poeten Mette Moestrups besök i höstas var givande.

– Hon kunde förklara hur poetiskt språk fungerar på ett bra sätt, säger Kristoffer.

– Ja, säger Maria. Så kommer hon att tänka på något:

– Hon hade fått läsa våra texter, och undrade varför alla hade skrivit om döden.

Det mumlas igenkännande.

– Hon undrade om vi hade fått det som tema på förhand.

Det är först i efterhand jag kopplar det till händelserna den 22 juli, några månader före.

En oväntad parallell går upp för mig. Hösten 2001, då jag började här, präglades liksom hösten 2011 också av ett terrordåd. Någon hade skrivit en dikt om de rasade tvillingtornen. Det diskuterades om det var möjligt att skriva om det, och om hur verkligheten ibland överträffar dikten.

– Vad är det viktigaste man lär sig? undrar jag.

– Att man måste jobba med texterna, säger Kristoffer. Förut hade jag ett mer oekonomiskt språk, där jag förklarade för mycket.

– Som regel är inte förstautkastet det bästa, säger Maria. Man kan använda många år på att utveckla en text.

– Jag har förstått att man måste gå upp på morgonen, säger Kristoffer. Att skrivandet är ett jobb.

Detta är det flera som betonar. Jag känner inte helt igen det. Kanske var det aningen mer lössläppt och bohemiskt på min tid. Numera är skolan en del av universitetet, med obligatoriska inlämningar och högskolexamen.

Skrivekunstakademiet anordnar många temakvällar. Här poeterna Jo Eggen och Henning H. Bergsvåg i samtal.

Jag frågar om de tror det är skillnader mellan skrivskolor i Norge och i övriga Norden. Kristin svarar:

– I Norge är det mer fokus på hantverksupplärning. I Sverige var det mer öppet för alternativa sätt att skriva. Det är olika litterära klimat. Inlämningarna här är också mer styrda i formatet.

– Här fokuseras det mer på realismen och handlingsplanet, säger Kristoffer. Någon har kallat det för "nyallvaret". I Danmark skriver många metatexter.

– Hur tror ni det blir med skrivandet när ni är färdiga här?

– Det blir nog ganska annorlunda, säger Maria. Man måste börja jobba och skriva samtidigt. Jag ska söka till påbyggnadskursen.

Kursen hon talar om är ny för i år. Den är för de som vill fördjupa sig i ett längre manus. För att komma in ska man ha gått ett år på skrivskola på högskolenivå, eller ha minst en utgiven bok bakom sig.

– Jag gläder mig åt att ägna mig åt ett enda projekt, säger Olav S. Halse. Att inte vara knuten till tidsfrister och inlämningar.

Stefan rör sig i bakgrunden där ute. Tekoppar och bestick skramlar i vasken. Eleverna samlar ihop sina smörgåspapper och lämnar mig för att fördjupa sig vidare i den klassiska dramatiken.

Personlig utveckling

Några dagar senare har jag bestämt möte med den nuvarande akademiledaren. Författaren Rolf Enger gick själv på skolan 1986-87 och skrev halva sin debutbok här. Han var lärare under några år på 1990-talet men har också varit gästlärare av och till under skolans historia. Främst i prosa, då det är novellgenren han kan bäst. Kontoret är stort och ljust, till synes välorganiserat. På väggen sitter några tidningsurklipp med elevintervjuer.

– Vad är det viktigaste man lär sig som elev? frågar jag.

– Man får pröva på olika genrer, för att se vad som passar en bäst. Man blir en bättre läsare, och därför en bättre skribent. Man får en bättre idé om vad en bra text är.

Han sitter på sin skrivbordsstol. Jag i soffan. Håret är halvlångt, mörkt och lite rufsigt. Kläderna något slitna. Hans ögon vakna, uppmärksamma. Han släpper mig sällan med blicken.

– Handlar det om att skala ner språket?

– Det handlar om att hitta fram till det som bränner. Text som har glöd. Ofta kan det handla om att stryka ner. Man får respons på vilka texter som fungerar för andra.

– Det har varit en del debatter under åren om skrivskolorna. En del har påstått att det inte går att lära sig att skriva. Upplever du att det är mer accepterat idag?

– Nej. Fortfarande finns myten om författare som ensamma genier som behöver svälta för att skriva bra. Vi tror på 10% inspiration och 90% transpiration. Ofta handlar det om att arbeta sig fram till en text.

– Finns det någon risk med att gå på skrivskola?

Han tänker efter ett ögonblick.

– För några är det inte riktigt att visa fram mycket text. För dem kan det passa bättre med en personlig mentor. Man kan vara i en sårbar period av sitt liv. Det är det individuella psyket som avgör. Men för de allra flesta är det bra.

– Vad är det för skillnad mellan akademin och andra skrivskolor?

”Fortfarande finns myten om författare som ensamma genier som behöver svälta för att skriva bra.”

– Forfatterstudiet i Bø har mer teori och är mer högskolepräglat. Akademin är en fri stiftelse, där grundaren Rolf Sagens idéer styr. Man skriver och lämnar in mycket text. Fokuset ligger på det praktiska. Författarstudiet i Köpenhamn är också mer akademiskt, där läser de bland annat filosofi. Vi kunde gärna ha mer teori här, men väljer att använda resurserna på att producera.

– Akademin har funnits i snart trettio år och är en av landets äldsta skrivskolor. Vad har förändrats sedan starten?

– Nu är det många fler pedagoger bland författare. Idag är det konkurrens om jobben som skrivlärare. På den tiden krävdes det headhunting. Mitt intryck är att det nu är fler författare som också kan fungera bra som lärare.

– När jag började var jag väldigt färsk som författare, lägger han till.

Jag funderar på vad han menar. Jag vet att när jag själv började på skrivkurs sa saker som jag sedan skulle ångra. Det var lite av ett famlande. Med tiden blev jag mer ödmjuk i förhållande till egna och andras texter.

– Jag tycker det är för mycket fokus på att ge ut bok, fortsätter han. Det är ett lite för smalt fokus. Att gå här är användbart i många andra fält. En del blir kritiker. Efter att ha jobbat så mycket med skrivande utvecklar man språket generellt. Det handlar om personlig utveckling.

Intervjun är slut. På kvällen går jag på poesiseminarium i regi av skolan. Undervisningsledare Øyvind Rimbereid samtalar med poeterna Henning H. Bergsvåg och Jo Eggen. De pratar om poesi som något fysiskt, om barnrim och ramsor. Henning:

– Målet är att bli en röst, att försvinna in i dikten, i språket. Att inte vara en person överhuvudtaget.

Frågan ställs om poeter är inåtvända människor. Många är nog det. Men inte Henning. Att skriva dikt är tråkigt, säger han. När han skriver är han alltid allvarlig. Som privatperson däremot är han jovialisk, och skämtar hela tiden.

Mycket är sig likt på Skrivekunstakademiet: lokalerna är i stort sett desamma, och några av de som varit med från starten är fortfarande här. Men någonting verkar ändå ha förändrats. Skolan tycks nu vara en självklar del av författarmiljön i Bergen. I korridoren ser jag nya och i många fall yngre ansikten som vill göra sina röster hörda. Att det nu är fler som konkurrerar om lärartjänsterna borde betyda en högre standard på undervisningen. Skolan har också som Rolf Enger säger öppnat sig mer för omvärlden, vilket nog bidrar till känslan av att det har blivit lite större här, liksom ljusare.

Publicerat den 8 juni 2012