Debutant.nu > Essäer
Att lära sig leva
– barndomens drömmerier i tre debutantromaner 2011
Essä av Per Andreas Persson
I staden där jag växte upp fanns en gammal rivningsklar gård. Vi ungar brukade leka där. Man kunde komma in i en av byggnaderna genom att klättra uppför en svajig stege och ta sig in via en lucka under taket. Varför vi inte tog oss in genom ett av de många krossade fönstren minns jag inte. Kanske var det mer spännande att klättra. Dessutom kunde man hala in stegen som en landgång och göra sig helt onåbar. Vi hittade på olika scenarier. Ett av dem var att ett mord hade begåtts i kåken och vi var detektiver som skulle hitta den skyldige. Trots att byggnaden låg ganska centralt i staden blev vi aldrig bortkörda. Vi kunde vara därinne i timmar och gömma oss. Det var som en egen värld där vi var i centrum för händelserna.
Berättarjaget i Sondre Midthuns debutroman Kom aldri nærmere (Cappelen Damm) har en sådan plats. Tillsammans med sin kamrat Gustav återvänder han till gamle ”Konradsens hus”, där de leker spionage. Boken som inleds med att far i huset kastar familjens hund i vattnet så den drunknar, är en berättelse om en familj styrd av våld och misstänksamhet. Berättarjaget utvecklar allt eftersom liknande personlighetsdrag som den far han försöker undkomma. Han blir själv en förövare.
I en slags epilog återvänder det namnlösa berättarjaget till sitt barndoms hem:
… og mens jeg antagelig aldri hadde holdt fars blikk så lenge som da, var det første jeg tenkte på en av de meningsløse dagdrømmene jeg hadde hatt siden jeg dro, hvor jeg forestilte meg at vi sto i hver vår stige på veggen, far og jeg, hvordan vi arbeidet med å restaurere huset, skifte bordkledning, og takdekke. Jeg forestilte meg de enkle ordene jeg ville at han skulle si, innrømmelsen og unnskyldningen for det griseriet av et liv han hadde stelt i stand.
Barndom och uppväxt är återkommande tema inom litteraturen. Kanske speciellt hos debutanter. Ytterligare två aktuella exempel är Andrés Stoopendaals Maskerad (Norstedts) och Carolina Fredrikssons Flod (Albert Bonniers Förlag). Tillsammans med Kom aldri nærmere, representerar de tre ganska olika romaner. Samtidigt finns det beröringspunkter i synen på barndom i dessa böcker. Läsningen väcker frågan om dagdrömmen som barndomens flyktväg och möjlighet.
I Flod lever Alka och Kappen till synes helt övergivna i en husbil under en bro med utsikt över floden och en stad de aldrig besökt. Husen framstår bara som en hägring. Något abstrakt och overkligt. Vi vet inte vad som hänt. Någon form av utrensning har föregått bokens handling. Alka och Kappen har blivit kvar. De är vittnen och offer. De överlever tack vare sina lekar. Ja, jag skulle vilja säga att de berättar sina historier genom leken. Boken kan läsas som en dystopi. Jag får två bilder i huvudet när jag läser Flod. Den ena är Theodor Kittelsens måleri Soria Moria, platsen som symboliserar hoppet om en bättre framtid. Den andra är The Road, John Hillcoats apokalyptiska film från 2009. Kanske mest den sista.
Bit för bit. Ledtråd för ledtråd. Författaren är medveten om dramaturgins möjligheter. En bit in i boken rekonstruerar barnen sina liv. Vad har hänt? Vad är verkligt?
Alka ritade upp en ring kring den överblommade växten i gruset. I uppbyggnaden visste hon nu inte exakt hur hon skulle göra skillnad mellan plats och händelse. Den här ringen var en händelse, men i minnenas märkliga landskap uppehöll sig platserna och händelserna mycket nära varandra, de gick helt enkelt inte att skilja åt, de var sammanflätade så till den grad att hon inte kunde betrakta platsen, grusplätten innanför hennes utritade ring, på något annat sätt än genom det som utspelat sig där.
Fredrikssons bok bjuder läsaren på motstånd. Det är inget negativt. Tvärtom. Litteraturkritikern Erik Beckman skrev en gång: ”Ingenting i världen är snabbt beskrivet; det är bara lata läsare som vill att det vore”1. Boken är, i alla fall inledningsvis, nästan helt utan framdrift. I korta scener lägger författaren sitt pusselspel. När en kvinna en dag hittas död på marken under bron vet barnen inte om hon hoppat, om någon knuffat henne, eller om det är en olycka. Genom sina lekar och dagdrömmerier klarar Alka och Kappen att leva vidare. De väntar på att Ina, kvinnan som besöker dem ibland, ska ta dem med. Men är Ina en räddare eller en person som utnyttjar situationen? Dagarna går åt till att slå ihjäl tiden. Den parallella världen blir en lucka som kan öppnas och stängas. Husbilen som barnen bor i fungerar som en farkost som kan flyga och ta dem till helt andra platser. Drömmen om en bättre framtid, kanske i staden på andra sidan floden, skapar ett universum av möjligheter. Men också ett hot. För vad finns egentligen i staden?
Vid en eller annan tidspunkt i livet slutar vi att drömma om det orealistiska; den hemliga ön som bara du vet om, att du kan något ingen annan kan, att någon ska se dig och säga att du är helt speciell och fantastisk. Men det är bara drömmar. Istället börjar vi tänka på mer vardagsnära saker; att bilen ska passera den årliga besiktningen, vinst på skraplotten, lägre räntor på huslånet. Vi kallar det ”att gå och drömma”, och måste väl anses som något ganska onyttigt? Det är något barnsligt och oansvarligt med drömmandet. Detta är inte minst tydligt i dagens globala finansoro. Alla måste bidra. Göra sitt. Människor som drömmer utmanar omvärlden. De ställer sig bredvid. Visar på möjligheter som utmanar vår genomorganiserade värld. Sticker hål på den där trygghetsbubblan vi lever i.
Men drömmandet fyller en funktion. Vi blir inte människor utan dem. Jacques Lacan menar att barnets jag skapas genom den spegelbild det ser av sig själv2. Men detta är inte det verkliga jaget utan just en bild. När barnet inser detta skapas en distans mellan representationen och det verkliga barnet. När barnets språk utvecklas bidrar detta till utvecklandet av jaget, och här spelar förnekande av verkligheten och önsketänkande in som modulerande faktorer.
Rivningskåken som jag började berätta om var en given mötesplats för mig och några utvalda kamrater i några år. Vi fann inga lik och heller ingen mördare. Det var ändå en plats med olika möjligheter. En rest av barndomen som jag till slut var tvungen att släppa ur mitt grepp. Jag har länge tänkt att inget hände i kåken, men det är inte helt sant. Det hände faktiskt något. En kamrat visade hur man gjorde när man runkade. Jag tyckte det var genant och lite skrämmande. Jag slutade gå till kåken. Lite senare rev kommunen hela byggnaden för att ge plats åt en förskola. Plötsligt var den bara borta. Hur lyckades de riva något så fort? När jag är hemma åker jag förbi platsen ibland. Jag tänker att barnen leker på en gravplats. Det är en ful och egoistisk tanke. Men mina drömmar ligger begravda där. Det är så det känns. Så har nya ungar kommit. Deras drömmar har lagts ovanpå mina, som arkeologiska kvarlevor, vår gemensamma genealogi.
Ett par år efter rivningen var det dags att börja arbeta. Först på sommarloven. Jag plockade jordgubbar en sommar. Jag var också på kallförrådet på en cellulosafabrik, och jag arbetade med rengöring på ett kärnkraftverk. Arbetet var ett vaccin mot dagdrömmandet. Vilda fantasier som ändå inte skulle leda någonstans skulle kvävas. Det var viktigt att inse hur verkligheten faktiskt var. Att det inte var enkelt. Att inget skulle komma gratis. Det gjorde det inte heller.
Fantasi hör ihop med kreativitet och kan anses vara en tillgång i arbetsliv och studier. Dagdrömmen däremot är av en annan sort. Den fungerar som en metafor, den för oss bort, men vad symboliserar den? Hopp? Saknad? Något förlorat? Kanske borde vi drömma mer. Drömma större. Ja, mer, vildare. Drömmarna är i själva verket förbundna med det helt orealistiska och storslagna. Det vi inte vet kan ske och just därför verkar så vackert i våra sinnen. Som en livräddande förstahjälp mot en värld vi aldrig riktigt kan greppa eller förstå.
När slutar vi att drömma? När tar verkligheten överhand? Vi drömmer också när vi är vakna. Ja, kanske är det verkligen då vi faktiskt drömmer. Øystein Rottem skriver i en av sina många recensioner om drömmens logik3. Ett tillstånd där framtid, nutid, fiktion, verklighet, dröm och realitet glider över i varandra. Böckerna jag refererar till är exempel på detta.
I Stoopendaals Maskerad följer vi tonårspojkens Maxences tankar i ett långt kompakt textflöde. Hans far har nyligen avlidit. Han bor nu ensam med sin mor i Paris. Man skulle kunna kalla det en sofistikerad ”komma ut–historia”, men utan att jag blir tillfredsställd med denna märkeslapp. Det är ingen komma ut–historia. Texten handlar lika mycket om övergången mellan barn och vuxenvärlden, som en kommentar till dagens Europa och de utmaningar vi står inför. Den scannar effektivt vår mentalitet, som streckkoden på kundvagnen i varuhuset vi besöker.
Maxence är en intellektuell man och tankar kring litteratur, filmer och musik avhandlas om vartannat. Det vardagsnära blandas med mer existentiella frågor. En återkommande tanke är en erotisk fantasi om ”J-B” (Jean Baptiste Maunier) från filmen Les Choristes. Men detta förblir just en dröm, en fantasi om det ouppnåeliga. Istället provar Maxence ut sexualiteten med kamraten Benjamin. Scenen intar ingen central plats i boken, utan blir istället en händelse bland många i en aldrig avslutad tankekedja. Maxence provar ut livet. Eller kanske tvärt om, livet provar ut honom? Det är något ordlöst med boken vilket är märkligt eftersom boken är fylld av associationer och språklighet. Jag kommer faktiskt att tänka på en film som Farväl Falkenberg. Kanske fungerar tomheten så att den istället förstärks genom det till synes planlösa och rastlösa pratet? Det är hur som helst både vackert och storslaget.
Maxence har egna författarambitioner och texten han skriver på är våldsam. Modern som smygläser texten förskräcks av innehållet. Hur kommer det sig att hennes son går runt med dessa fantasier? På ett elegant sätt avslutas boken med Maxence dagdrömmeri:
Ligger så en stund på rygg innan jag börjar skriva min namnteckning i luften framför mig, riktigt stort som på en mur med sprayflaska, och när jag skriver det flera gånger, om och om igen, är det som om jag kan se det flyta framför ögonen, mitt namn, svävande, i ett slags ljusblå nyans, eller i en blek, blek neonkulör.
Allt ska en dag rivas och byggas upp igen. Vi blir inte densamma. Något tas från oss. Utan att fråga om lov. Vem är då den förbannade tjuven?
*
Titeln ”Att lära sig leva” är hämtat från Montaigne, vilken menade att livet bestod av en pågående död. Att lära sig att dö är att lära sig att leva. Det är livet som är den intressanta sidan av döden.
*
Fotnoter
1. Beckman (2009) skriver om Hannu Salmas roman Bouppteckning. En bok han beskriver som ”rätt omöjlig för en svensk läsekrets”. ↑
2. Lacan (2009) menar att subjektets födelse och utveckling sker genom en serie klyvningar. Språket ger barnet en möjlighet att ta sig ur spegelstadiet. Leken blir ett sätt att undanröja hjälplösheten. ↑
3. Rottem (1990) recenserar Arild Nyquists Løp, Johan –vent! (BRANNEN). Rubrikens undertext är ”Barndommens såre gråt”. ↑
Litteratur
Beckman, E. (2009). Vi är alla stora romaner. Stockholm: Modernista.
Lacan, R. (2009). Écrits: a selection. Oxon: Routledge.
Rottem, Ø. (1990). Fantasiens tiår. Et utvalg litteraturkritikk 1980–1989. Oslo: Aschehoug.
Publicerat den 26 februari 2012
